Den Turkiska Vanen är en medelstor till stor kattras. En vuxen katt brukar väga omkring 4-8 kg, honorna är lite mindre än hanarna. Kroppen är lång och muskulös. Man blir ofta förvånad när man lyfter en "turk" att den är så tung som den är.
Pälsen är semilånghårig och av fin silkig kvalitét, nästan utan underull. På vinterhalvåret är den nästan långhårig, men fäller av en del päls till sommaren, så det kan vara stor skillnad på vinter och sommarpäls! Pälsen är mycket lättskött! (Många påstår att den Turkiska Vanen är en allergivänlig katt, men det beror förståss på vad man är allergisk mot, pälsen eller saliven hos en katt!) Den idealiska teckningen är en färgad svans och två färgade fläckar mellan öronen med en vit bläs emellan. (Det kallas för Van-teckning även på andra kattraser.) Men standarden säger att enstaka fläckar ska inte vara diskvalificernde vid en bedömning. Många turkar har en rund fläck mellan skuldrorna och den kallas för "Allahs tumavtryck". Jag berättar mer om den i historieavsnittet.
Svansen ska vara medellång, buskig och färgen svagt ringad. Huvudet ska vara triangelformat och öronen ska sitta i linje med triangeln, dom ska vara skära invändigt och välpälsade. Öronen föredras vara vita utvändigt. Ögonen ska vara stora, mandelformade och lätt snedställda. Tassarna ska vara runda med tofsar mellan tårna. Kroppsfärgen ska vara kalkvit utan spår av gult.
De godkända färgerna på fläckar och svans är: röd, svart, sköldpadd, blå, creme och brunagouti. Ögonfärgen är ljus bärnsten, blå eller odd-eye (ett bärnstensfärgat och ett blått öga). Den vanligaste färgen är dock ljus bärnsten.
Till sättet är den Turkiska Vanen en mycket sällskaplig och personlig katt med massor av charm. Det är en pigg och alert ras, så är du ute efter en soffliggare ska du inte skaffa en turk! De är mycket nyfikna och ska alltid vara med om det händer nåt. Mina katter älskar när barnen leker och har kompisar hemma, då är alltid katterna med och ska ta del av leken. Även vardagssysslor är spännande för en turk, tex när tvättmaskinen ska fyllas, då finns dom alltid med i eller utanför tvättmaskinen och ska "hjälpa till"...
Dom är även mycket pratsamma och svarar på tilltal, min Caesar han ropar på oss när vi inte är i närheten. När man då kallar på honom så kommer han med ett tjut! Något som också är roligt med turkar är att dom älskar att apportera, mina gillar speciellt ihoprullade papper, kastar man dom så springer dom och hämtar dom i munnen. Ser mycket roligt ut! Dom är också mycket bra på att klättra och tycker om att sitta högt upp, gärna uppe på bokhyllor etc.
Det som är mest säreget med denna ras är att dom gillar vatten! Vissa till och med badar i badkar. Men dom flesta håller sig ändå över ytan, men dom älskar att plaska med fötter och försöker fånga vattenstrålen från kranen. Att lägga sina små leksaker i vattenskålen är också kul. Mina katter brukar sitta på badkarskanten och jama tills jag sätter på kranen. Då blir dom nöjda och leker en stund.
När Sigrid var liten så badade hon ihop med barnen i badkaret. Hon kunde vara i länge och njuta och leka med leksaker. Dock blev hon skrämd en gång då badkaret var helt fyllt och hon skuttade rakt i, och då hon inte bottnade var det läskigt! Hon simmade dock några simtag innan jag lyfte ur henne. Efter det så sitter hon i stället på kanten när barnen badar och "fiskar" upp leksakerna med tassen.
Dom flesta "vanliga" katter viftar på svansen när dom är sura och irriterade, men det gör inte Turkisk Van. Dom gör som hundarna och viftar på svansen när dom är glada och speciellt om det är något spännande på gång! Många gillar att gå ut och gå i sele med sina ägare, dom kan bli mycket följsamma i koppel. Det finns dom som som säger att turkarna är mer som en hund än som en katt till sättet, jag skulle vilja säga en skön blandning av båda!!
Historia
Turkisk Van är en naturlig kattras, som inte är framavlad av människor. Det är en ras med mycket gammalt ursprung. Enligt en gammal sägen så var dom med på Noaks Ark. När arken strandade på berget Ararat i närheten av sjön Van, så smet katterna ut för att svalka sig och bada. När dom hoppade ur arken så satte Allah sin tumme på deras rygg och välsignade dom, därav namnet "Allahs tumavtryck" när dom har en fläck på skuldran.
Om man nu bortser från gamla sägner så utvecklades rasen naturligt i Van-distriktet i östra Turkiet runt sjön Van. I det området så är det mycket varma sommrar och kalla vintrar, därför så har katten utvecklat en kraftig vinterpäls och en tunnare sval sommarpäls. I sjön Van så simmade katterna på sommaren för att svalka sig och fånga fisk som föda. Att katterna har en päls som saknar underull gör att dom torkar mycket snabbt, vilket var praktisk för dom simmande katterna.
Turkisk Van kom till Europa först på 50-talet. Det var två engelska kvinnor som på besök i Turkiet blev förtjusta i den vackra katten med det speciella utseendet. Dom förvånades över att katterna var helt orädda för vatten och simmade i bäckar och vattendrag. Dom beslöt sig för att ta med sig två katter hem till England, en hane och en hona. Senare importerade dom ytterliggare katter för att bredda avelsbasen.
Till Sverige kom den Turkiska Vanen med hjälp av Eva Björkman som bodde i Turkiet på 50-talet. Även hon tog med sig en hane och en hona. Dom registrerades först som Turkisk Angora, för att senare bli en egen ras. 1976 föddes en hane med rätt färgfördelning som har blivit stamfader för många av de Turkiska Vanarna som finns i Sverige idag. Han hette Lord Yerli av Ankara och ägdes av Kurth Wahlberg, som var en av de första uppfödarna i Sverige av Turkisk Van.
Om du är intresserad av att läsa mer eller titta på massor av fina bilder på Turkiska Vanar, så rekommenderar jag dig att gå in på Vangorans hemsida. Vangoran är en intresseförening för Turkisk Van och Turkisk Angora. Mycket intressant läsning! Där finns även andra uppfödares hemsideadresser!